Jag tänkte att vi kan fortsätta med diakritiska tecken. Framför allt de svenska. Framför allt trema.
Trema är det snofsiga namnet för två prickar (för er som inte kan svenska förekommer detta i Ä och Ö), och precis som cirkumflex har det lite olika funktioner i olika språk. I svenska markerar det omljud, alltså att bokstavens uttal har förändrats från sitt ursprungliga. Som alla svenskar vet så låter Ä väldigt annorlunda A, och den som talar tyska vet att Ü inte låter som U.
Förra gången sa jag att franska cirkumflex från början var ett S som vandrade upp ovanpå föregående bokstav, som i pasté till pâté. Svenska trema är lite samma sak: det började som ett E som sedan vandrade upp. Förut kunde ordet alltså stavas haenga, men i dag blir det hänga. I danska har E också krupit närmare A, fast inte ovanpå, utan på sidan, så där stavas det hænge. Varför ett E? Tja, man kan säga att ljudet helt enkelt är en blandning av just A och E: det bildas med tungan framtill i munnen, och så är munnen lite mellanöppen medan den är helt öppen i A och nästan stängd i E. Det här kommer inte på provet.
Trema kan också markera dieresis, vilket är grekiska för åtskillnad. Då markerar tecknet att två vokaler inte ska smälta ihop utan uttalas separat. Denna funktion är också bekant från franska. Tänk på Citroën, som utan trema skulle uttalas sitrön, eller naïve, som annars skulle uttalas näv. (På gammaldags engelska skriver man coöperate, vilket är kul för svenskar att läsa.)
Lägg märke till att för att kunna stava de felaktiga uttalen måste jag på svenska ändå använda trema. Det beror alltså på att i franskan används trema för att skilja vokaler, medan det på svenska använts för att slå ihop dem!
En annan diakrit som kommer från en uppvandrad bokstav är ringen, som tyvärr inte har ett snofsigare namn än så. Ringen är förstås ett O, som på svenska vandrat upp ovanpå A och skapat Å. Å är därmed A och O i det svenska alfabetet! För länge sedan, innan Å-ljudet var uppfunnet, sa man helt enkelt ett långt A i stället, och därför stavades det just aa. I gamla ord och i namn, speciellt danska, ser man ofta ord som Haakon: i dag uttalas det Håkon på danska. När uttalet förändrades byttes dubbel-a ut till ao, och snart blev det Å.
Därför är Å min favoritbokstav!
Den här texten publicerades ursprungligen i Hela Hälsinglands dagstidningar.
